A junkie, an addict, a slave for your love.
blir förundrad över hur människogråt kan låta så vackert och melodiskt.
Raring, förevigt är en väldigt lång tid och tiden har en förmåga att förändra saker och ting
My wife was screaming that she was broken.
Jag minns när vi satt på ett fik i gamla stan, du och jag. Vi fantiserade om hur vi skulle reagera om Jocke Berg klev in.
Varenda gång dörren öppnades hoppade våra femton-nästan-sextonåriga hjärtan över ett par slag.
Punktera min tro och släck mitt hat.
Du vet jag vill bli din, hjärtat gör mig blind.
Det gör så ont i hjärtat att se att han inte vill ta hennes utsträckta hand.
Ur historiaboken: Svaghet föraktades.
Svaghet föraktas fortfarande tänker jag och vänder blad.
Jag klipper av mig håret och raderar ditt nummer från kontaktlistan.
Ändå misslyckas jag att gå vidare.
Eufori. Salighet. Gynnsamt öde. Fröjd. Lycka. Fägnad. Solsken. Jubel.
Klagar och gnäller.
Jag hatar att se någon man bryr sig så jävla mycket om förstöras och förstöra och inte låtsas om det. Det svider och jag vill mest av allt bara vrida tillbaka klockan ett litet tag och försöka ställa allt till rätta. Det är också påfrestande att känna sig ensam, fastän man inte är det och inte ha någon som förstår någonting.
Jag tycker inte om den här årstiden - Utfyllnadsmånader. För vem lever nu egentligen? Inte jag i alla fall. Jag är precis som alla andra och hyser stark längtan till vår, sommar och festivaler. Att sluta tvåan och aldrig mer bära hem vare sig tyskaboken, idrottskläder, kemiläxa eller matteångest. Att börja trean och kanske för första gången känna att man nog valde rätt gymnasieinriktning ändå? Då kan jag börja leva igen!
Här är några bilder som gör mig lite glad.
En annan slags årsresumé.
Jag har tre slags "traditioner" när jag sitter uppe om nätterna och inte kan sova.
Den första är att lyssna på Kent. Alltid. Varenda uppesittarnatt.
Den andra är att skriva alla slags texter. De flesta skrivs i min dagbok och glöms av ganska så fort.
Och den tredje är en ganska ny tradition, att minnas tillbaka till USA.
Detta började när jag hade svårt att sova under ett par veckor i November/December, jag började bläddra igenom de bilder jag tog under året, läsa min usa-blogg (Foppa I Amerika) och alla minnen bara flög tillbaka. När jag tillslut somnade så kunde jag ibland få för mig att jag somnade i mitt amerikanska rum, då öppnade jag ögonen och förväntade mig att se min värdsysters säng några meter bort men blev bara himla förvirrad när mina ögon istället möter en randig soffa.
Jag blir på något sätt inte klok på mig själv för helt ärligt talat så hade jag det inte så lätt där borta i staterna. Fram tills för kanske två månader sedan tyckte jag det var hemskt jobbigt att prata om, jag kände så mycket ånger och tyckte att jag misslyckats på något sätt eftersom att jag helt ärligt inte hade haft den där otroliga, supermegaawesome "high school experience". Min höst 2010 i USA var misär. Jag längtade hem så mycket att det kändes som om jag skulle gå sönder. Jag somnade ofta på en fuktig kudde och vaknade med en klump i magen. Jag vet inte hur många gånger jag satt och såg ned i bänken i skolan och såg tårar droppa på matteprovet. Jag ringde hem en gång i veckan ungefär och varje gång samtalet var slut sved det i ögonen av salta tårar.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
I skolan var jag mest tyst. Att längta hem, gråta och ha ångest hela tiden gjorde mig så trött. Jag orkade inte prata och vara social, något som annars känns så självklart att göra när man hamnar bland nya människor blev plötsligt så svårt. Jag hade väldigt få kompisar i skolan.
Jag tyckte inte om min skola, det var en kristen privatskola och hade inte så många elever. Vi tvingades bära fula skoluniformer och betala löjligt mycket pengar för en äcklig sallad i skolmatsalen. Jag som allltid varit väldigt intresserad av religion tyckte att det skulle bli kul att få gå i en kristen skola i ett år. Men när jag väl satt där, trött, blek och ångestfylld klarade jag tillslut inte av att höra att homosexualitet är ett verk av satan, gudstjänst varje måndag och bön fyra gånger om dagen. Jag passade inte in och jag ville nog inte heller passa in där heller.
Folk har frågat, och frågar mig fortfarande hur man vågar, hur man orkar och varför jag inte åkte hem. Jag ville åka hem och en dag ringde jag min RC (en slags mentor som ska se till att jag har det bra) och sa: I want to go home. I can't do this anymore. Men jag överaskade mig själv genom att vilja fortsätta mitt år. För när man velat och strävat efter något så länge så kan man inte bara ge upp så enkelt, det går inte på något sätt. Att avbryta mitt år och åka hem skulle för mig kännas som ett misslyckande. Ibland blir jag nästan irriterad på folk som gnäller över om att de inte har tillräckligt mod för att göra något sådant, för jag tror att om man verkligen vill något så vågar man förr eller senare! "Modet kommer gratis med drömmen man har" Sade en vän till mig en gång.
Jag brukar referera mitt utbytesår till det västa och bästa året i mitt liv. För trots att jag trodde att varenda milimeter av mig skulle gå sönder så hade jag stunder då allt var så bra. När jag ser tillbaka på mitt år så var det värt att ha legat ihopkrupen i fosterställning med ångest som aldrig verkade vilja ta slut när jag tänker på de fantastiska stunder som fanns, de otroliga platserna jag besökt och de fina människor jag lärt känna. Jag hade det helt enkelt så jävla bra där ibland och jag är så glad att jag gjorde det! Det är en galen känsla, det är verkligen en känsla av accomplishment man känner och för första gången i mitt liv kan jag säga att jag är stolt över mig själv.
2011 är slut och nu förstår jag verkligen att mitt utbytesår är över på riktigt. Det tar inte längre emot att prata om det som vart jobbigt, spärren som funnits där förut när hemlängtan, ångest och missanpassning kommit på tal har givit efter och nu känner jag att jag inte orkar med att bara vara positiv hela tiden. Det finns ingen att dölja sanningen för längre.
"Det var ett ett väldigt jobbigt år, men det var det värt!"
Världens finaste.
- Nu spelas vår låt på musikhjälpen. Min förkylda hals sjunger för fullt och jag dansar och önskar du var här brevid mig
- Det är jag alltid! Jag sitter bakom ditt öra och dinglar med mina bleka tändsticksben och mina ögon lyser (shade mysterious blue)
Min vän är så himla bra och fantastisk!
Här ligger jag och blöder.
Bestämde mig ganska spontant för att köpa pepparkaksdeg, lyssna på när Markus Krunegård sjunger om att hänga sig i en julgran och baka pepparkakor. Det var himla fint.
Läste också ut en bok som jag tycker var fantastiskt fin och välskriven.
Sant eller falskt? Offer eller tyrann?
Det känns stabilt att det är mörkt när man går till skolan på morgonen och lika mörkt när man går hem.
Nej, ska väl inte klaga så mycket. Det kunde varit värre. Men ibland kan man inte hjälpa att hopplösheten kommer och hänger över en som en kvävande och illaluktande jävla filt.
Känner att metaforer inte riktigt är min grej så här på kvällskvisten.
Klassen var på stadsteatern och såg en helt okej bra, morderniserad version av Strindbergs Ett Drömspel. Jag var mest trött och blev lite ledsen över att 98% av publiken var elever från diverse olika samhällsklasser på min gymnasieskola som blivit tvingade att gå dit av sina svensklärare. Jag undrar hur många som faktiskt uppskattade pjäsen på riktigt... De få äldre männen och damerna som satt i publiken frivilligt för att de faktiskt är intresserade, då de antagligen har rätt bra koll på Strindberg tillskillnad från ett gäng jävla obildade tonåringar med finnar i ansiktet och tandställning i munnen. Ja, jag placerar också mig själv i den kategorin.
Jag önskar jag var en äldre dam med en grå fläta hängandes nedför ryggen. Med en kappa som slutar precis vid knäna och nylonstrumpbyxor utan maskor. Hur fint hade det inte varit att vara en äldre dam och sitta på en parkbänk i en stad där man inte växte upp, titta på dagens ungdomms unga och oförstörda ansikten och minnas tillbaka till ens egen ungdom en stund innan man traskar hem till sin lägenhet som är prydd med krukväxter, svartvita fotografier och virkade dukar?
Jag får väl helt enkelt acceptera att jag är ynka arton år gammal, född i fel årtionde med tandställning som skaver, beroende av min iphone och för mycket tonårshormoner i kroppen. Men äsch, jag ska inte klaga så mycket.
Det kunde ha varit värre.
Avslutar mitt överdrivet långa inlägg med att säga att jag ska läsa någon spektakulär bok för att jag för en gångs skull har tid! Godnatt mina vänner.
Sensommarläsningen tog slut.
MAGAZINE
Titta vad jag fick av mamma!
XAVIER DOLAN
PATRICK WOLF
Fickspöken.
