En annan slags årsresumé.
Jag har tre slags "traditioner" när jag sitter uppe om nätterna och inte kan sova.
Den första är att lyssna på Kent. Alltid. Varenda uppesittarnatt.
Den andra är att skriva alla slags texter. De flesta skrivs i min dagbok och glöms av ganska så fort.
Och den tredje är en ganska ny tradition, att minnas tillbaka till USA.
Detta började när jag hade svårt att sova under ett par veckor i November/December, jag började bläddra igenom de bilder jag tog under året, läsa min usa-blogg (Foppa I Amerika) och alla minnen bara flög tillbaka. När jag tillslut somnade så kunde jag ibland få för mig att jag somnade i mitt amerikanska rum, då öppnade jag ögonen och förväntade mig att se min värdsysters säng några meter bort men blev bara himla förvirrad när mina ögon istället möter en randig soffa.
Jag blir på något sätt inte klok på mig själv för helt ärligt talat så hade jag det inte så lätt där borta i staterna. Fram tills för kanske två månader sedan tyckte jag det var hemskt jobbigt att prata om, jag kände så mycket ånger och tyckte att jag misslyckats på något sätt eftersom att jag helt ärligt inte hade haft den där otroliga, supermegaawesome "high school experience". Min höst 2010 i USA var misär. Jag längtade hem så mycket att det kändes som om jag skulle gå sönder. Jag somnade ofta på en fuktig kudde och vaknade med en klump i magen. Jag vet inte hur många gånger jag satt och såg ned i bänken i skolan och såg tårar droppa på matteprovet. Jag ringde hem en gång i veckan ungefär och varje gång samtalet var slut sved det i ögonen av salta tårar.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
I skolan var jag mest tyst. Att längta hem, gråta och ha ångest hela tiden gjorde mig så trött. Jag orkade inte prata och vara social, något som annars känns så självklart att göra när man hamnar bland nya människor blev plötsligt så svårt. Jag hade väldigt få kompisar i skolan.
Jag tyckte inte om min skola, det var en kristen privatskola och hade inte så många elever. Vi tvingades bära fula skoluniformer och betala löjligt mycket pengar för en äcklig sallad i skolmatsalen. Jag som allltid varit väldigt intresserad av religion tyckte att det skulle bli kul att få gå i en kristen skola i ett år. Men när jag väl satt där, trött, blek och ångestfylld klarade jag tillslut inte av att höra att homosexualitet är ett verk av satan, gudstjänst varje måndag och bön fyra gånger om dagen. Jag passade inte in och jag ville nog inte heller passa in där heller.
Folk har frågat, och frågar mig fortfarande hur man vågar, hur man orkar och varför jag inte åkte hem. Jag ville åka hem och en dag ringde jag min RC (en slags mentor som ska se till att jag har det bra) och sa: I want to go home. I can't do this anymore. Men jag överaskade mig själv genom att vilja fortsätta mitt år. För när man velat och strävat efter något så länge så kan man inte bara ge upp så enkelt, det går inte på något sätt. Att avbryta mitt år och åka hem skulle för mig kännas som ett misslyckande. Ibland blir jag nästan irriterad på folk som gnäller över om att de inte har tillräckligt mod för att göra något sådant, för jag tror att om man verkligen vill något så vågar man förr eller senare! "Modet kommer gratis med drömmen man har" Sade en vän till mig en gång.
Jag brukar referera mitt utbytesår till det västa och bästa året i mitt liv. För trots att jag trodde att varenda milimeter av mig skulle gå sönder så hade jag stunder då allt var så bra. När jag ser tillbaka på mitt år så var det värt att ha legat ihopkrupen i fosterställning med ångest som aldrig verkade vilja ta slut när jag tänker på de fantastiska stunder som fanns, de otroliga platserna jag besökt och de fina människor jag lärt känna. Jag hade det helt enkelt så jävla bra där ibland och jag är så glad att jag gjorde det! Det är en galen känsla, det är verkligen en känsla av accomplishment man känner och för första gången i mitt liv kan jag säga att jag är stolt över mig själv.
2011 är slut och nu förstår jag verkligen att mitt utbytesår är över på riktigt. Det tar inte längre emot att prata om det som vart jobbigt, spärren som funnits där förut när hemlängtan, ångest och missanpassning kommit på tal har givit efter och nu känner jag att jag inte orkar med att bara vara positiv hela tiden. Det finns ingen att dölja sanningen för längre.
"Det var ett ett väldigt jobbigt år, men det var det värt!"
Kommentarer
Postat av: schmandy
jag tycker om dig så himla mycket så att det gör ont kvinna!
Postat av: Hanna
Det du skriver är så hjärtskärande. Du är bäst barasåattduvet. Puss
Postat av: Pappa
Men Stoltast är nog Pappa som sitter & Fäller några Tårar Samtidigt som jag hör dig i Köket, Skrattar & Lagar Mat med några av alla dina Vänner !!! STOLT, är förresten inget Tillräckligt Ord i detta Sammanhang... Love You
Postat av: Mamma
Felicia mitt älskade barn tänk om jag bara hade haft hälften av dit mod .Jag älskar dig så mycket att det gör ont .
Postat av: Lotta
Min kära Fille. Lipar lite när jag läser detta och inser vilken fantastisk vän jag har! Du är bäst! saknar dig
Postat av: Lotta
Eller ja, alltså jag visste ju att du är fantastiskt, vad ska man säga? blir påmind? whatever...
Postat av: Mickan från sp09j
åh, vad fint skrivet! Gud vad ärlighet värmer. Tänk om fler tog till sig det, så kunde vi alla känna igen oss lättare i varandra, och bli förlösta lite oftare.
Och så tycker jag att du var (och är) asstark. Det är så märkligt det där, att under en jobbig period så går man så ofta runt och känner sig alldeles bräcklig och svag, men sedan när man är ur det inser man att man istället varit oerhört stark under hela den långa tiden.
Trackback
