skippintown

Sant eller falskt? Offer eller tyrann?

Det känns stabilt att det är mörkt när man går till skolan på morgonen och lika mörkt när man går hem.

Nej, ska väl inte klaga så mycket. Det kunde varit värre. Men ibland kan man inte hjälpa att hopplösheten kommer och hänger över en som en kvävande och illaluktande jävla filt.

Känner att metaforer inte riktigt är min grej så här på kvällskvisten.

Klassen var på stadsteatern och såg en helt okej bra, morderniserad version av Strindbergs Ett Drömspel. Jag var mest trött och blev lite ledsen över att 98% av publiken var elever från diverse olika samhällsklasser på min gymnasieskola som blivit tvingade att gå dit av sina svensklärare. Jag undrar hur många som faktiskt uppskattade pjäsen på riktigt... De få äldre männen och damerna som satt i publiken frivilligt för att de faktiskt är intresserade, då de antagligen har rätt bra koll på Strindberg tillskillnad från ett gäng jävla obildade tonåringar med finnar i ansiktet och tandställning i munnen. Ja, jag placerar också mig själv i den kategorin.

Jag önskar jag var en äldre dam med en grå fläta hängandes nedför ryggen. Med en kappa som slutar precis vid knäna och nylonstrumpbyxor utan maskor. Hur fint hade det inte varit att vara en äldre dam och sitta på en parkbänk i en stad där man inte växte upp, titta på dagens ungdomms unga och oförstörda ansikten och minnas tillbaka till ens egen ungdom en stund innan man traskar hem till sin lägenhet som är prydd med krukväxter, svartvita fotografier och virkade dukar?

Jag får väl helt enkelt acceptera att jag är ynka arton år gammal, född i fel årtionde med tandställning som skaver, beroende av min iphone och för mycket tonårshormoner i kroppen. Men äsch, jag ska inte klaga så mycket.

Det kunde ha varit värre.

Avslutar mitt överdrivet långa inlägg med att säga att jag ska läsa någon spektakulär bok för att jag för en gångs skull har tid! Godnatt mina vänner.